Ikväll när jag gick hem kändes det verkligen att det är vinter nu. Hela stan var täckt av snö och mjölkfärgad dimma. Så vackert det är!
När jag gick där och tittade i marken dök ett kärt minne upp i bakhuvudet. Äldste sonen var 1,5 år och vi var på väg uppför gången till vårt hus. Nysnön låg som puder över allting. Då sa sonen:
– Mamma snön pratar.
– Gör den? Vad säger den då?
– Pappa gick ut och sen kom han hem.
När jag såg mig omkring på trappan och i gången så hörde jag det också. Precis det berättade snön för oss. Pappa gick ut och sen kom han hem.
Det var då jag verkligen förstod att det är mycket som pratar till oss utan att vi tänker på det. Och under de 20 år som gått sen dess har mina barn lärt mig hundratals andra saker. Sånt jag antagligen aldrig skulle fått veta om jag inte haft dem som läromästare och ögonöppnare.