Nu är det bara tolv dagar kvar tills de kliver in i huset! Lördag den 28 jan är första programmet – samtidigt som jag förväntas äta middag på Runöskolan med kamraterna i 900-ledare…
Hur ska jag lösa det tro? Det är ju så jävla politiskt inkorrekt att titta på Big Brother 🙂 Det är bara att hoppas att det finns tv på rummen så att jag slipper störa någon när jag smiter ifrån maten.
Om jag räknar rätt blir detta den sjätte säsongen och jag har sett alla med lika stort intresse. Det är nåt speciellt första kvällen – nyfiken på vilka personligheter som kommer att visa sig, på hur huset ser ut i år, om det är nya regler och – inte minst intressant – vilka kommer att finnas på forumet den här våren?
Halva nöjet med BB tycker jag är just att ”hänga på” forumet. Att ha andra BB-nördar att prata med, diskutera med, hålla med eller irritera sig på. Folk som postar bilder och berättar vad som hänt när man själv varit på jobbet, hetsiga diskussioner som uppstår när nåt speciellt hänt i huset. Det är så himla roligt och spännande. Hur ofta hittar man annars människor att diskutera och filosofera med i timmar om mänskligt beteende?
De senaste åren har jag köpt livesändning via datorn 24 tim/dygn. Ljudet är alltid på när jag är hemma i närheten av datorn, ofta har jag bilden i ena hörnet av skärmen samtidigt som jag sysslar med nåt annat. Och så ofta jag orkar och hinner försöker jag också att läsa och skriva på forumet.
Själva tv-avsnitten som går varje kväll tycker jag inte är speciellt intressanta att titta på. När det sänds live på tv på torsdagarna brukar jag titta men annars tittar jag hellre via datorn. Det är en helt annan sak att se live än att se det som väljs ut att visas – 24 timmar ihopklippta till knappt en timme.
För mig som hela livet varit överdrivet nyfiken på mänskligt beteende är dokumentärsåpor som en öppen dörr till godisbutiken. Förr i tiden kunde jag ägna timmar åt att sitta på kaféer eller på en parkbänk för att tjyvlyssna på och studera folk. Analysera deras relationer, spekulera i deras personligheter, fantisera om deras liv. Nu får jag det serverat till mitt skrivbord eller min tv och jag behöver inte ens smyga med mitt intresse.
Det är lite småskönt att höra att också andra ser det positiva med reality-tv!
Anna Edin, fil dr i medie- och kommunikationsvetenskap på Högskolan i Gävle har skrivit boken Verklig underhållning: dokusåpor, publik, kritik.
Dokusåporna kräver – i motsats till vad många tror – en aktiv och kanske till och med kritisk publik. Även den offentliga kritiken ingår i dag som en komponent i reality-formatet, där reaktionerna följer ett givet mönster: medierna rapporterar om programmen som verkliga och viktiga händelser, med fokus på negativa effekter som bekräftas av utomstående tongivande personer som psykologer och professorer. I den receptionsstudie med kvinnliga reality-tittare i olika åldrar som jag genomförde tidigare i år, gick det att urskilja olika anledningar till att reality är en så fängslande och fascinerande tv-genre, berättar Anna Edin. Bland annat erbjuder programmen ett perfekt råmaterial för livliga diskussioner kring vad som är normalt, genomsnittligt, extremt, udda, vad som är manligt, kvinnligt, konservativt och tidstypiskt, där programdeltagarna inbjuder både till negativ och positiv identifikation.
Bloggaren Sigge Eklund är en annan som uppskattar dokusåpor. I artikeln i SvD säger han bl.a.
Dagens ungdomar har sett mer dokusåpa än skriven drama i sina liv, så när de går på bio är de mer allergiska än tidigare generationer för dialog som inte känns autentisk. Jag var och såg Harrys döttrar på bio och alla under 30 i salongen bara skrattade åt scener som var tänkta som allvarliga. Vi tror inte på replikerna. Vi har sett äkta scener. Vi vet hur de ser ut. Ändå får filmen bra betyg av äldre recensenter. För mig är det tydligt varför. De har växt upp med skriven drama, så de reagerar inte på att dialogen är orealistisk.
Jag känner igen mig i det där.