Det är så kallt att jag nästan blev hysterisk idag. Stod i blåsiga Gävle och försökte stoppa pengar i en fullknökad parkeringsautomat och det slutade med att jag kastade mig in i bilen igen och åkte därifrån. Det gick helt enkelt inte att vara utomhus idag!
I Gävle var jag för att tjänstgöra i Tingsrätten. Vi hade en vårdnadstvist som var beräknad pågå hela dagen men lyckligt nog så löste det sig så att vi var klara redan till lunch. Det är förstås allra bäst om föräldrarna kan komma fram till en förlikning på egen hand och rättens ordförande hanterade det på ett mycket känsligt och skickligt sätt. Gav dem all tid de behövde och det kändes skönt att se att det gick att komma fram till något båda kunde leva med. Det måste självklart vara till barnens bästa att inte behöva stå mitt i en rungande konflikt där den ena föräldern ”vinner” och den andre ”förlorar”.
En del av kvällen ägnade jag åt att hjälpa sonen fundera över en krönika han ska skriva till skolan. Uppgiften löd ungefär ”skriv något insiktsfullt om begreppet ögonblick”. Hummm…. Inte det enklaste.
Vi hamnade i att grunna lite över historiska ögonblick. Såna där ögonblick när folk vet och minns exakt vad de gjorde. Mina föräldrar minns när Kennedy blev skjuten och när Ingemar Johansson vann (vad det nu var) i boxning. Jag har fastetsat i hjärnan vad jag gjorde när jag fick veta att Palme var skjuten. Det ögonblicket kommer jag att minnas tydligt i hela mitt liv. Däremot har jag inte så starka minnen av några andra sådana ögonblick tidigare i livet.
Sonen som är 17 år minns allra bäst 11 september. Det var faktiskt han som berättade för mig om vad som hänt med WTC. Han hade suttit uppkopplad på IRC och hört rykten om det en bra stund innan det nådde ut till våra tv-skärmar.
Jag minns när jag hämtade sonen hos dagmamman den dag Estoniakatastrofen inträffade. Han bubblade av frågor och kunde berätta precis allting som jag knappt hört mer än några ord om eftersom jag varit på jobbet. Dagmamman hade låtit den lilla skrutten sitta i gillestugan och titta på nyheterna hela eftermiddagen och självklart var han både rädd och nyfiken på den stora händelsen.
Sedan dess har vi sett flera ögonblick av glädje men mest kanske sorg. 17-åringen har hunnit uppleva Estonia, WTC, mordet på Anna Lindh och Tsunamin. Och han har gjort det på ett mycket tydligare sätt tack vare den teknik som finns idag. Alla dessa ögonblick kommer både närmare och fortare nu för tiden.
Jag tror att hans krönika kommer att handla om ungefär det. Skillnaden i dessa ögonblick som de upplevdes av morfar och mormor och hur han själv kan uppleva dem idag – och kanske i framtiden.
Spännande och intressant.