Efter sex veckors semester i godan ro vaknade jag i måndags morse i ett trasigt tillstånd. Aj. Ont i hela kroppen men mest i skallen, frös som en hund och halsen kändes asfalterad. Att lyfta på täcket och ta mig in i duschen verkade som ett omöjligt uppdrag. Men visst gick det. Efter ett tiotal snoozningar på mobilens alarm tog jag mig till köket fortfarande inlindad i täcket.
En Panodil Zapp, ett glas varmvatten, en dusch, en hemrullad John Silver och en cykeltur senare stod jag flåsande som i ett astmaanfall utanför dörren till jobbet.
Ett antal kaffekoppar, en lunchmacka som smakade papper och tre timmars oavbrutet kurspratande senare hade asfalteringen i halsen börjat koka och brännas. Bara att gå hem och ramla ihop i en fåtölj.
Nu har jag tagit mig igenom två dagar till och tre gånger idag hört frågan -Du har väl inte lunginflammation? Hur ska jag kunna veta det? Jag oroar mig mest för att hosta sönder revbenen, för ungefär så känns det.
Hittade inga riktlinjer från Socialstyrelsen för hur många dagar man får vara sjuknärvarande så det är säkert okej att jobba veckan ut. Snart helg igen. Snart.
För övrigt hatar jag min jobb-laptop. Hatar att den är så jävla seg. Hatar att jag var tvungen byta ut Photoshop mot Photoshop Elements idag (för att kunna ha kurs i det så småningom). Hatar att startsidan byts ut varenda gång jag loggat in på jobbet.
Nu har jag klagat färdigt.
Hoppas du mår bättre nu.
/Eva