Visst behövs Piraterna!

Läser med en aning sorg i hjärtat den diskussion som pågår mellan partikamrater till mig med anledning av Erik Laaksos inlägg där han menar att

”det är otroligt viktigt att Piratpartiet kommer in i riksdagen i årets val eftersom det kommer göra att demokratifrågorna får ett nytt och centralt fokus, inte bara i Sverige utan också i Europa.”

Ännu mer svider det när jag läser Anna Trobergs inlägg där hon säger:

”Ju närmre riksdagsvalet vi kommer, desto färre blir det som fortfarande vågar stå på sig. Istället rättar man in sig i leden. Det är deprimerande. Speciellt med tanke på att jag råkar veta att väldigt många av de här personerna på intet sätt har bytt åsikt i integritetsfrågan. De håller fortfarande med. Tyvärr håller de också tyst om det. Varför? Jag måste tyvärr dra slutsatsen att chansen till makt lockar mer än chansen att göra gott. Tyvärr står sig min teori om att bloggosfären är till brädden fylld av politiska mesproppar väl.”

Det är mig Anna pratar om och det visste var det tog. Kanhända är jag en mespropp, men inte alls av de skäl som hon tror. Jag är bara en sketen kommunpolitiker och aspirerar inte på att bli nåt annat än det. Skulle mitt engagemang i FRA- eller Ipreddebatten andra integritetsfrågor påverka mina lokala partikamrater att på nåt sätt välja bort mig, borde det redan ha hänt. De vet vad jag tycker och jag har inte på något sätt – varken nu eller senare – försökt låtsas nåt annat, tigit i diskussioner eller inte tagit varje tillfälle att prata om frågorna. Däremot har jag inte varit aktiv i frågan på nätet på ganska länge. Och tyvärr är jag nog inte ensam om det…

När jag rannsakar mig själv så är det helt enkelt uppgivenhet och brist på ork. Brist på gensvar, brist på framgång, besvikelse, återhållen ilska, brist på människor i min omgivning som bryr sig om integritetsfrågor och som skulle kunna få igång mig igen.

Emma skriver

”Jag börjar få allt svårare att förstå hur vi motiverar oss som politiska bloggare faktiskt, om vi fastnar i att bli vallokomotiv och struntar i opinionsbildningen, som väl även måste ske internt. När, om inte vid valår, kan vi påverka våra egna partier att driva frågor bättre, annorlunda, tydligare eller vad vi nu bär på för önskemål?”

Jag vet att luften gick ur mig efter motionsskrivandet som vi gjorde tillsammans;
Anders Widén, Johan Westerholm, Erik Laakso, Thomas Hartman, Kristian Krassman och Ulrika Sandberg och så jag då.

Den mottogs väl i bloggosfären. Jag fick mina lokala partikamrater med mig blev sedan besviken på partistyrelsens förslag till svar och utmattningen kom efter kongressen där resultatet blev att vi nådde halvvägs och fick två av fyra att-satser bifallna.

Som Krassman är jag en inbiten och ideologiskt övertygad socialdemokrat och har varit aktiv i politiken sedan kärnkraftsomröstningens dagar (då jag förresten röstade mot partiet). Jag stöder Piratpartiet i alla delar men min röst lägger jag på Socialdemokraterna nu som förut. Hade Piratrörelsen varit nåt annat än ett parti vore jag en självskriven medlem. Och det är inte utan att jag faktiskt tycker att det är synd att det är ett parti. Jag vet att det gör det svårare för många att ta ställning för deras frågor. Själv har jag bidragit med några hundralappar då och då, deltagit i ett ett antal demonstrationer men visst borde jag göra mer!

Jag har full förståelse för Eriks tankar och det Krassman uttrycker så här:

Kort och gott behöver vi socialdemokrater skärpa till oss.
På samma sätt som Ingvar Carlsson vitaliserade partiets syn på jämställdheten mellan män och kvinnor. På samma sätt som Göran Persson förde in miljöfrågorna och det gröna folkhemmet. På samma sätt som Mona Sahlin fört in HBT-Q frågorna. På samma sätt behöver nu integritetsfrågorna in i vårt parti tillsammans med en nödvändig perspektivförskjutning där vi återigen lär oss se individen och vederbörandes rätt till frihet.

Kan vi hjälpas åt att ta oss ur den här svackan av uppgivenhet, som i alla fall jag hamnat i? Vad säger motionsskrivargänget och Sossar mot storebror?