Ikväll var jag på premiären av Filmen om Palme. Vilken minnesresa det blev!
Vissa scener väckte minnen så tydliga att jag kände dofter och mindes exakt var jag befann mig, vilka som var med, till och med vad jag hade på mig.
När jag såg filmen insåg jag att valrörelsen 1970 är den första jag minns på riktigt. Den första jag intresserade mig för. Då var jag 14 år och vi hade partidebatt och skolval på högstadiet i Hofors. Socialdemokraterna fick 45,3 % i riksdagsvalet. Det var tider det …
I valet 1976 fick jag rösta första gången. Då jobbade jag på Unga Örnar i Uppsala och det var min första valrörelse som aktiv valarbetare. Den valrörelsen fick jag faktiskt ta Olof Palme i hand och hälsa. Ett fint minne och jag har letat i en timme nu, utan resultat, efter det foto jag har (nånstans) som minne av den gången.
Valvakan 19 september 1976 hölls på Folkets Hus i Uppsala och jag glömmer den aldrig. För första gången sen 1936 fick Sverige en borgerlig regering när det röda blocket förlorade med 3,3 procentenheter. Jag var oerhört ledsen och besviken och funderade på att fly landet. För att ytterligare förvärra saken hade någon stulit min cykel när jag skulle åka hem.
I sex år fick vi leva med borgerliga regeringar och inte förrän valet 1982 tog de röda tillbaka regeringsmakten. Då bodde jag fortfarande i Uppsala men när Palme mördades var mitt liv i ett helt annat läge. Jag hade flyttat, gift mig och fått min första son. Vi bodde i Lemstanäs och Daniel var lite mer än ett halvår när telefonen väckte oss mitt i natten.
Pappas röst sa Sätt på teven. NU. – Och sen la han bara på luren.
Jag satt hela natten som förstenad i soffan och tillvaron hade rubbats.
Det har aldrig blivit sig likt här i landet sedan den natten.
Ett tänkbart soundtrack till vakuumet som följde efter Palmes död:
Under sommarturnén 2005 valde Ulf Lundell att framföra den så sällan spelade sången ”Vänd dej inte om”, (finns på spotify)från samlings cd:n Slutna rum 75-95, under konserterna. Sången, vars titel anspelar på den grekiska myten om Orfeus och Eurydike, bröt av mot det annars så publiktillvända låtmaterialet och gav en märklig nerv åt konserten. När jag hörde Ulf Lundell sjunga texten ifrån scenen så var det som att färdas tjugo år tillbaks i tiden och jag upptäckte hur sången expanderat innehållsmässigt sedan den skrevs i mitten av 80-talet och fått ett såväl dokumentärt som ett närmast profetiskt drag över sig. Det är en sång som beskriver det själsliga tillståndet efter skilsmässan mellan sångaren och hans första hustru; de avklingande känslorna som inte helt vill försvinna men som heller inte betyder så mycket längre. Trots att en tredje person finns närvarande i dialogen får man ingen känsla av triangeldrama. Lundell uttrycker snarare en resignerad smärta och en känsla av desillusion och tomhet och att ingenting egentligen betyder så mycket längre. Beskrivningen av att stå utanför den sociala gemenskapen och att ha tappat fotfästet är konstaterande. Genom att placera personerna i det nationella trauma som mordet på Olof Palme innebar så får sången även samhälleliga och politiska dimensioner. Skotten från Sveavägen ekar genom hela sången och det finns en närmast Beckettsk atmosfär av ödslighet i sången. (Lundell refererar för övrigt till ett Samuel Beckett-drama i sången) Vad vi får beskrivet för oss är inte bara skilsmässan ifrån en kvinna utan ifrån en hel tidsepok.
Under sommarturnén 2005 när jag hörde ”Vänd dej inte om” blev det uppenbart hur politiskt laddad sången fortfarande är, hur väl den fångar in den stämning som rådde i samhället från mitten av 80-talet (förvirringen efter mordet på Olof Palme, starten på socialdemokratins kris och desillusionen hos den generation vars politiska medvetenhet formades av det radikala 60-talet) och hur den samtidigt på ett närmast profetiskt sätt i dialogen pekar ut den riktning som svensk politik sedan kom att ta. Som om Ulf Lundell redan då när sången skrevs, 1986, på ett intuitivt sätt anade hur Sverige skulle förändras och komma att se ut idag. Plötsligt förändrades den där dialogen i sången – som jag tidigare tolkat som efterdyningarna av ett relationsdrama mellan sångaren och hans första fru – till ett samtal, en dialog som rör sig mellan det personliga och det politiska, det genomtänkta och det undermedvetna, det enskilda och det kollektiva. Det slog mig plötsligt att någon eller några av de personer som förekommer i den där märkliga dialogen kan vara metaforer eller representanter för den politiska högervänsterskalan och att dialogen kan tolkas såväl bokstavligt som symboliskt.
Så när Lundell ställde frågan ”Vart tog du vägen sen?” ifrån scenen så undrade jag naturligtvis till vem den frågan är riktad. Är frågan ställd till den f.d. hustrun eller inåt i självrannsakan? Eller är det kanske en uppfodrande fråga till socialdemokratin, till det svenska folket?