Min farmor Signe var 12 år när det äntligen blev allmän och lika rösträtt i Sverige. Hon röstade varje val efter det och gjorde det med stolthet och lust.
Hur många tänker idag på att det bara är 95 år sedan kvinnor inte fick rösta i allmänna val? Då hade kampen för rösträtt pågått sedan mitten av 1800-talet och många kvinnor fick betala ett högt pris med misshandel, upprepade fängelsestraff och tvångsmatning, ofta med mjölk genom näsan.
Hur många tänker på att kvinnor kämpade i 40-50 år för att få rösträtt? Kanske din farmor eller mormor, eller din mammas farmor var med i den kampen. Hur många tänker istället att de inte orkar, inte bryr sig, inte kan påverka, inte har tid-lust-ork att sätta sig in i vad det gäller?
Inte mindre än sex gånger avslogs förslaget om kvinnlig rösträtt i Sverige, innan det till slut togs 1919. Avslaget i riksdagen 1884 motiverades bl a med att ”qvinnan efter sin natur saknar förmåga att bedöma de frågor, som inom det politiska lifvet förekomma”. En riksdagsman krävde att man måste utreda hur kvinnans rösträtt skulle påverka födslotalen innan man ens funderade över något så galet. Han trodde alltså att kvinnor skulle sluta föda barn om de fick rösträtt.
Albert Engström skrev i en dikt att om kvinnan bara har en karl som tillfredsställer henne sexuellt och ger henne barn så skulle hon minsann inte bry sig om sånt som att rösta. August Strindberg trodde att kvinnor som kämpade för rösträtt måste vara lesbiska, eftersom de inte kunde uppföra sig som ”riktiga” kvinnor.
Det är val nu. Du har rösträtt. Använd den.
Jag skulle skämmas inför min farmor och de kvinnor som kämpade om jag inte använde min rösträtt.