Det här är en omarbetning av ett tal jag höll den här dagen 2013 för elever i åk 9.
Här finns mina foton från besöket i Auschwitz/Birkenau
________________________________________________________________________
För några år sen fick jag följa med Hedängsskolans lärare till Auschwitz och Birkenau och den där resan är förstås levande i mina tankar idag. Då hade jag hunnit bli nästan 55 år och förstås läst om 2:a världskriget, nazismen och judeförföljelsen i skolan, jag hade sett en massa filmer genom åren, läst böcker och också hört överlevande berätta.
Men det jag såg och kände när jag gick där bland tegelhusen och taggtrådarna – förbi glasmontrarna med berg av människohår och nötta barnskor, slitna resväskor och högarna av plåtburkar med Cyklon B – När jag stod på gården där folk radades upp och skjöts ihjäl och inne i gaskammaren med rivmärken efter naglar i taket …
När jag stod på perrongen i Birkenau där tågen stannade – gick genom rummen där fångarna fick klä av sig och lämna ifrån sig allt de ägde på väg mot gaskammaren – i byggnaderna där folk fick sova på varann och där de skulle uträtta sina behov i betonghål med en decimeters mellanrum medan vakterna stressade på.
Vet ni, det kändes helt overkligt och väldigt verkligt på samma gång.
Alla fötter som nött trappstegen, alla skrämda ögon på fotografierna, ägodelarna som tagits ifrån människor som bara anade vad som väntade.
Allt vittnade om så oerhört mycket smärta, förnedring och jävelskap att det till slut på riktigt föll på plats i min hjärna att det här är inte bara är nåt man läser om i böcker eller ser på film. Allt det här har faktiskt hänt.
Varenda en av de som dödades de här åren var en människa precis som jag. Med familjer och drömmar, som var förälskade, som längtade och skrattade.
Tills några andra människor – också precis såna som jag – och som du – bestämde sig för att en del människor inte var värda nånting och skulle förintas.
Många som gick bredvid mig där i lägret blev ledsna och grät. Det gjorde inte jag. Jag grät inte en enda tår.
Men jag blev oerhört arg och frustrerad! Jag svor inombords och knöt nävarna i fickorna och kunde inte formulera ett vettigt ord.
Det enda jag kunde tänka var
Hur är det ens möjligt att det här kunde få hända?!
Hur är det möjligt att några galna och maktfullkomliga fick med sig så många andra på att utföra så grymma och omänskliga handlingar år ut och år in? På människa efter människa, dag ut och dag in.
Hur mådde de som utförde alla grymheter som andra beordrade dom att göra? Vad tänkte dom? Varför gick dom inte bara därifrån, la sig ner och skrek att jag vägrar? Gör vad ni vill med mig – men jag tänker inte delta i det här.
Visst undrar man varför? Och vet ni vad jag tänker?
Jag tanker på kunskap. Och då tänker jag förstås på skolan.
Skolan har två uppdrag – Kunskapsuppdraget och Demokratiuppdraget.
Jag vill gärna säga några ord om det sista – demokratiuppdraget – eftersom det ligger mig väldigt varmt om hjärtat och för att det är kanske den främsta anledningen till att jag blev politiskt aktiv.
När andra världskriget var slut – skrevs det in i skollagen att skolan ska ”fostra till demokrati”. Det gjorde man just för att man då såg vikten av att samhället skulle fostra aktiva och demokratiska medborgare som kan ha en kritisk hållning till propaganda.
Sen dess har demokratiuppdraget vidgats och säger nu också att eleverna inte bara ska få kunskaper om demokrati utan också ska få uppleva demokrati i praktiken. Så här fint sägs det i skolans styrdokument:
”Utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna – som människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet och solidaritet mellan människor.
Alla i skolan ska främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö- Det ska ske genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.”
Det Murgårdsskolan gör idag stämmer bra in med skolans demokratiuppdrag. De delar med sig av kunskap, lär av historien, manifesterar och väcker uppmärksamhet också hos andra.
Det stämmer också väldigt bra in i nästan allting som sägs i Sandvikens kommuns vision. I den står det t.ex. att ”I Sandviken är världen alltid närvarande. Här känner vi oss hemma och gör varandra bättre.”
