Stilla natt har fått en annan innebörd för mig.
Att försöka sova en natt utan att röra sig är ingen enkel sak. Inte visste jag att varenda muskel i kroppen sitter ihop med ischiasmuskeln! Allting gör ont, jag kan inte ens skratta eller hosta utan att skrika. Att låta bli att skratta är inte det största problemet.
Har försökt jobba hemifrån så gott jag orkat. Det går bra att stå med ena knäet, och hela tyngden, på skrivbordsstolen och låta den onda sidan hänga fritt i luften. Men till slut innebär ju det att man får ont där man inte hade ont förut.
Framåt kvällen har det ändå lättat och jag blir alltid lika fascinerad av hur himla skönt det är att vara som vanligt. Tänk att man går omkring och mår så fantastiskt bra varenda dag normalt sett!
Efter ett dygn med vansinnig värk blir man nästan hög bara av det vanliga. Jag ska försöka minnas det i flera dagar framöver 🙂