Det finns dagar när jag saknar min farmor så mycket att det gör ont. Idag är det en sån dag…
Kanske för att det snart är jul. Kanske för insikten att det aldrig någonsin igen kommer att vara farmor jag ska åka till på julafton. Jag kommer aldrig att mötas av farmors farstu med levande ljus som flämtade bakom isrosorna, när vi kom åkande med bilen full av spännande julklappar…
Aldrig trängas med kusinerna, trycka näsan mot hennes kammarfönster och titta efter tomtens lykta. Aldrig sitta i hennes kökssoffa en kolsvart juldagsmorgon och sjunga julsånger till en fasters gitarr…
Aldrig kunna förlita mig på att vad som än händer så finns hon där med sin tröst, glädje, värme och trygghet.
Jag blir barnsligt och oresonligt arg för att hon inte finns. Jag VILL att hon ska finnas! Jag VILL att hon ska slå i ett par koppar kokkaffe i de där vida, sköra kopparna, skvätta i kaffegrädde från den lilla flaskan med metallkork, sätta sig tillrätta i sin stol med hjul på och sen ska vi prata i timmar om allt sånt som farmor Signe var så bra på att prata om.
Det här är min tröstedikt
Gråt inte för att jag är död.
Du har min röst, den finns i dig.
Den kan du höra när du vill.
Du har mitt ansikte, min kropp.
Jag finns i dig.
Du kan ta fram mig när du vill.
Allt som finns kvar av mig är inom dig.
Så är vi jämt tillsammans.Barbro Lindgren