Det är inte så lätt att imponera på mig faktiskt. Möjligen har det med åldern att göra men mycket av det jag hör och ser känns som upprepningar, kopior och gammal skåpmat. Trist och utnött. Det kan gälla allt från en föreläsning till en musiker.
Desto lyckligare blir jag när någon människa uppenbarar sig och fullkomligt blåser hatten av mig! Någon som får mig att stanna upp i tillvaron. Lyssna, häpna, skratta, gråta och bara vilja ha mer.
Nu vill jag dela med mig och berätta för dig om två sådana människor som jag haft turen och glädjen att lära känna lite grann och dessutom få ha i närheten. I Sandviken finns de nämligen båda två. Visst är det fantastiskt?
Estradpoeten Ingela Wall.
Första gången jag hörde henne var för ett par år sedan, på en mässa i Sandviken. Där stod hon bara rakt upp och ner och läste poesi som tog plats längst in i mitt hjärta. Jag älskar såna där stunder när man fnissar samtidigt som man torkar bort en och annan tår ur ögonvrån! När orden stannar kvar i flera dagar efter, som en söt – och lite sur – karamell.
Efter den gången letade jag efter hennes texter på nätet. När inte det lyckades letade jag ett tillfälle att höra henne igen. Och tillfället kom. Sedan utvecklades det märkligt nog så att jag fick äran att göra www.ingelawall.com.
Klicka på den länken så kan du både höra och läsa hennes underfundiga poesi. Du har en riktigt bra stund framför dig, det lovar jag.
I morgon ska jag berätta om den andra människan som förgyllt min tillvaro den senaste tiden…
Spännande va?