Så har då Ulrica Messing tackat nej definitivt. I en exklusiv intervju i Arbetarbladet säger hon att den främsta anledningen är att hennes barn är för små och att hon inte vill utsätta sin familj för den hårda granskning som partiledarskapet skulle innebära.
”Känner du att du sviker dem som nominerat dig?
Nej det gör jag inte, jag tror att de respekterar mitt beslut. Det är ett stort privilegium att få vara en av de personer som har fått vara med i processen. Det är ett kvitto på ett förtroende. Jag är glad att mitt sätt lönar sig i längden. Att jag är en lojal och trogen partiarbetare som inte skjuter från höften utan väljer mina ord, att jag på ett sätt är förutsägbar. ”
Ulrica var och är min främsta kandidat men självklart respekterar jag hennes beslut. Det gör nog alla som sätter sig in i tanken på att vara småbarnsmamma och statsminister/partiledare.
Men visst är det sorgligt och en stor förlust för oss socialdemokrater. Jag tror att Ulrica skulle vara en mycket bra partiledare. Kanske är det ändå inte för sent. Den som lever får se…
”Kan du tänka dig att ställa upp som kandidat i framtiden?
Barn växer upp och livet förändras. Man ändras också själv, och lär sig skilja mellan det offentliga och det privata. Man får nog mer distans till den offentliga granskningen. När man är yngre i politiken lägger man mer energi på att älta det, men man blir bättre med åren. Det märker jag själv. Om du skulle ställa frågan, hade du ställt upp om det här vore om tio år, då hade jag sagt ja.”
Messing med familj på Rocktåget i Högbo 2006